"Jag förstår inte".

Jag har suttit i kväll och tittat på tv dokumentären klass 9A på svt play. Vilket fantastiskt program! Och eldat upp mig har jag i vanlig ordning gjort!
Jag såg programmet förra gången också, lika bra då. Då tog superpedagogerna över klassen från början, tog igen 3-4 års okunskap och lyfte betygen rejält på en termin. Med verktygen: Intresse, inspiration och framför allt kunskap (och pedagogik) i sina ämnen.
Det här är mina betraktelser!
Kunskap: Det är ju trots allt så att om man skall kunna lära någon annan så måste du förstå själv ditt ämne till 100%. Jag beundrar de som kan det eftersom det är riktigt svårt att kunna något till 100%. Man glömmer lite här och blandar ihop lite där. Sånt kommer fram när man skall förklara något för någon annan. Man får ju frågor utifrån vinklingar man inte tänkt på själv förut, framför allt frågor som är mer djupgående än vad kursen kräver eller felaktiga påståenden som du måste kunna genomskåda och motbevisa. Inte lätt. Om man inte har denna kunskapen förlorar man i trovärdighet i elevens ögon. Eleven kan känna sig otrygg i övertygelsen om att han/hon någon gång skall kunna behärska ämnet, det verkar ju så svårt! Se på den där bedrövliga läraren Jonny. Jag är tveksam på om han klarar ett prov på gymnasiematte nu efter ett par år efter han tagit sin lärarexamen och han har ju uppenbara problem att förklara så eleverna förstår, tror bara att om han uppför sig som en fotbollscoach så går elevern hem och läser matteboken i godan ro och förstår sedan.
Intresse: Hänger ihop med kunskapen. Är du intresserad kommer du ihåg och boostar dig själv om ditt ämne för att du skall behärska det till 100%.
Inspiration: Genom att tydligt visa att du är intresserad så kan du smitta av dig på eleven. Som Stavros, han ääääälskar matte. Han säger att matte är som magi. Vem vill inte sitta med på den lektionen och fortsätta lära sig detta underbara ämne som det verkar vara i hans värld. Som han vill dela med sig av!?
Men mest av allt tänkte jag på att Stavros (matte-super-pedagogen) sa till eleverna; att man säger till om man inte förstår. Det är det enda ansvaret man kan lägga på en elev som går i grundskolan tycker jag men det är också nyckeln till kunskapen. Det finns inte någon elev som tycker att det är speciellt behagligt att gå till ett prov och inte fatta någonting. Det är hemskt, jobbigt och lite förnedrande. Om alla elever visste att de har rätt att fråga tills de förstår skulle många färre elevers självförtroende brytas ner och fortsätta i nedåtgående spiral. Det kanske låter enkelt men det tror jag inte. Det är klart att en lärare inte vill spendera speciellt mycket tid utanför arbetstiden med "korkade" elever men, och nu drar jag en parallell till det jag kommer ihåg från högstadiet, det är inte populärt att "besvära" läraren efter eller för den delen under lektionen heller med "varför-då?" frågor eller: -jag förstår inte! Det sägs inte rakt ut man får säkerligen lärarens uppmärksamhet men som elev känner man att läraren är spänd och stressad och vill komma därifrån.
Man kan inte hänvisa till läxor för det är "nötningen", själva polletten måste trilla ner på lektionen eller åtminstone under skoltid, det har läraren och skolan ansvaret för. Kan man inte förklara så är man inte tillräckligt kompetent eftersom det är pedagogiken och ämneskunskapen hos läraren som felar isåfall. Inget i grundskolan är så svårt att en elev inte kan förstå det med en bra förklaring. På gymnasiet börjar skolan lägga mer ansvar för självstudier men inte på grundskolan.

Så här som min mattelärare har sagt till mig i 9:an skall man inte säga (jag kan tillägga att jag ändå fick en 3:a):

"Matte är väldigt svårt, det är kanske inget för dig" (När blev högstadiematte svårt? Varför skulle det inte vara något för mig, det handlar ju bara om självförtroende?)
"Den frågan svarar jag inte på nu för det kommer ni att lära er senare" (Jag börjar få ihop ett sammanhang i ämnet men det raseras här, för jag får inget avslut/syfte med övningen i mitt huvud)
Tur att han inte undervisar längre (hoppas jag!)

Att vara grundskollärare är ett oerhört ansvarsfullt yrke och samtidigt oerhört svårt. Det svåraste är att man måste ha kunskap, intresse och vara inspirerande. Tuffa krav men det är unga personers personliga utveckling av kunskap, självförtroende och självkänsla man har ansvar för, framför allt de senare.

Stackars Antons kommande lärare.

Hej svejs!